Bakgrund

Jag har tidigare inte velat skriva så mycket om stavs historia, då det av många orsaker inte känts relevant. Jag har inte ansett att det tillfört något av egentligt värde. Men i och med den pandemi vi befinner oss i nu, så finner jag att stavs historiska sammanhang är relevant för att ge ett perspektiv på rådande situation. Som brukligt på min blogg, så är det första gången mycket av detta beskrivs i text, och så vitt jag vet har ingen annan tidigare beskrivit kopplingen till den medeltida pandemin.

En sak som vår traditionsbärare Ivar ofta har återkommit till är tidskonceptet inom stav, och hur det skiljer sig från vår samtida syn på tid. Inom stav tenderar man att se saker ur ett betydligt längre perspektiv. Och Ivar har nämnt hur man inom hans släkt hade ett väldigt udda förhållningssätt till tid. Ivars släktingar kunde tala om händelser i ordalag som ”vi brukade…”; som om det skett alldeles nyligen. Men, när Ivar frågade vidare och ställde följdfrågor, så kom det fram att de pratade om saker som skett hundratals år tidigare. Ju längre tid jag hållit på med stav, ju mer har jag insett att även jag har drabbats av detta udda sätt att tänka, jag drar ofta tankeparalleller mellan saker som händer nu, och saker som skedde för hundratals år sedan. Så kommer jag även att göra i detta blogginlägg.

För att detta blogginlägg ska förstås och vara relevant, så måste man nog vara införstådd i att jag är övertygad att stav är någonting väldigt gammalt. Jag försöker inte övertyga någon annan om den saken, det är inte relevant egentligen. Men det är relevant för texten att förstå att detta är mitt perspektiv.

Stavs historia

Det är många olika saker som ligger till grund för att jag daterar stav som gammalt, och jag gör det utifrån ett ganska rationellt och i grunden vetenskapligt perspektiv. Stav har varit en del av mitt liv i över 20 år, och jag har under perioder ägnat mig åt ganska djupgående studier av stav. Jag har verkligen skärskådat olika aspekter av traditionen. Inom vissa områden av stav är jag nog att betrakta som den främsta auktoriteten, då ingen har djupstuderat dem lika ingående som jag.

Många delar av traditionen kan man bara finna paralleller till om man går väldigt långt tillbaks i tiden. En viktig komponent i detta är stavs integrerade runkalender, som jag beskrivit ingående på min engelska blogg. Denna kalender utgör ryggraden av systemet, och allting har systematiserats utifrån denna. Den här typen av kalender dog ut omkring år 1700 i Norge, när man införde den Gregorianska kalendern. Efter det fanns varken syfte, kunskap eller behov av att skapa ett system baserat på den här typen av kalender. Faktum är att det inte finns något enda exempel på en modern kalender av denna typ, lägger man även till den enorma integritet denna kalender har så blir det svårt att sluta sig till någon annan tanke än att den är väldigt gammal. Det kan vara på sin plats att nämna att jag personligen var helt övertygad om att kalendern var ett sent tillskott till stav, tills jag började studera den mer ingående. Det var varken första eller sista gången stav gett mig en smäll på fingrarna.

En annan viktig del i min datering av stav är givetvis traditionsbärarens långa släkthistoria, vilket egentligen inte bevisar någonting annat än att det skapar ett sammanhang. Traditionsbärarens släkt, och den släktgård de har ett symbiotiskt förhållande till, nämns för första gången i Norska skriftliga källor i mitten av 1300 talet. Men, gården i sig är betydligt äldre än så; om man skall tolka släkten och gårdens äldre namn Haskoll, så måste man gå tillbaks till fornnordiskt språk. Hóskollr, betyder enligt språkvetarna ”grå kulle”, och syftar på det berg och den fornborg som ligger på Hafskjoldsättens historiska mark. Namnen Hafskjold och Haskoll har genom århundradena skiftat både på gården och släktens medlemmar, ibland benämns de som Haskoll och ibland som Hafskjold.

Intressant att notera i detta är att den fornnordiska språkvetaren Jackson Crawford menar att adjektivet hóss, tillskrivs människor och att det syftar på en äldre gråhårig man. Detta passar väldigt bra med Hafskjoldsättens muntliga och mytologiska historia, som menar att fornborgen byggdes på order av den man/gudomlighet som grundade släkten, och som gick under namnet Hóss. Namnet syftar således inte på den grå kullen i sig, utan snarare på att det är den grå´s kulle.

Har man basala kunskaper i fornnordisk mytologi, så är det säkert inte svårt att lista ut vem som gömmer sig bakom det beskrivande binamnet Hóss. Men, värt att nämna är att detta namn på denna gudomlighet är unikt för stav.

Man kan givetvis ifrågasätta att denna proveniens har någon relevans för stav om man känner för det. Men, man kan ju konstatera att det inte är många som faktiskt härstammar från en släkt, och en gård, som är namngiven efter en fornborg från folkvandringstid; och där namnet enligt släktens mytologi tillskrivs en norrön gudomlighet. Det skapar oavsett ett ganska starkt sammanhang.

Utsikten från “Hóskollr”, juli 2015. (C) Roland Zerpe

Hur kunde då stav bevaras?

Om man sluter sig till att stav är gammalt, så uppstår givetvis nästa frågeställning. Hur kunde någonting sådant här överleva intakt under århundradena? Vi känner ju inte till andra exempel på så omfattande och välbevarade levande och muntliga hedniska traditioner.

När vi undersöker detta, så hamnar vi återigen i mitten av 1300 talet och det som i Norge kallas den stora mannadöden, nämligen pesten. 1349 angör ett skepp Bergen och därifrån sprids sjukdomen över Norge. Pesten slår stenhårt mot Norge, betydligt hårdare än i Sverige. Speciellt hårt slår pesten mot den norska kyrkan.

I Lierbygden där stav traderats, så utraderas stora delar av den kyrkliga organisationen, en präst kan helt plötsligt gå från att ansvara för ett stift till sex stift! Detta beror på två saker, dels att prästerna i de andra stiften dött, dels för att han behöver skatteunderlag från fler stift till att försörja sin verksamhet! Skatteunderlaget har totalt kollapsat beroende på den stora dödligheten.

Till skillnad mot Sverige, så har Norge väldigt detaljerade gårdsregister, där många gårdar har en dokumenterad historia som går tillbaks till Vikingatiden. Detta beror sannolikt på att Norge har betydligt mindre odlingsbar mark än Sverige, det finns bara ett begränsat antal platser där man på ett praktiskt gångbart sätt kan bedriva jordbruk. Norges geografi kan även ha tillskyndat den stora spridningen av pesten, eftersom folk naturligt rör sig i dalgångar och på mindre ytor. Under pesten så är det många gårdar som faller ifrån, och där driften upphör! Närmare hälften av alla gårdar i Lierbygden försvinner, och vissa av de gårdar som läggs i träda är inte i drift igen fören i slutet på 1500 talet. Det saknas dessutom arbetskraft överallt. Den här delen av Norge befinner sig alltså i total recession och återhämtar sig inte på närmare 200 år.

Det mänskliga behovet, kyrkans förtryck och kyrkans bidrag

Människor har alltid haft ett andligt behov, detta är speciellt tydligt i perioder av oro och när många dör. Om det inte finns en kyrklig organisation närvarande som kan tillfredsställa detta behov, så är det klart att folk är mer benägna att behålla sina gamla seder och bruk och tankesätt. Speciellt om inte kyrkan har kraft nog att förfölja och undantrycka konkurrerande verksamhet.

När kyrkan har återhämtat sig i början av 1600 talet så kommer förföljelserna som på beställning, och enligt den muntliga historien inom Hafskjoldsläkten, så sätter kyrkan hårt mot hårt och biskopen i Oslo går till frontalangrepp och driver familjen från deras gård. Orsaken är att han får nys om att de inte är ”goda kristna”. Det tar dem enligt berättelsen 40 år innan de genom diplomati via en mäktig anförvant lyckas återfå gården. Jag har inte lyckats hitta något som styrker detta i historiska källor, annat än att det nämns att gården vid något tillfälle just tillhört biskopen i Oslo.

En annan notis till detta är att en annan biskop av Oslo, 1500 tals biskopen Jens Nilssøn, var en mycket noggrann reseskildrare som detaljerat beskrev sina resor i Norge, genom honom har man ganska omfattande beskrivningar av gårdar och byar i Norge under sen medeltid. År 1595 passerar han Haskoll och nämner gårdens geografi ganska detaljerat, samt en intilliggande ödegård; som man får förmoda är utslagen till följd av pesten.

Jens Nilssøn var dessutom samlare av fornnordiska manuskript. Bland annat gjorde han en avskrift av manuskriptet Jǫfraskinna, som är en av de mest kompletta handskrifterna av Snorre Sturlassons Heimskringla. Denna insats räddade detta manuskript till eftervärlden eftersom originalet försvann i den stora branden i Köpenhamn år 1728. Så, även om vi som ägnar oss åt hedendom i olika former har all rätt att ha en negativ hållning mot kyrkan, så finns det även exempel som Jens Nilssøn, som gjort ovärderliga bidrag.

Lärdomar

Den pandemi vi drabbas av nu är ingenting jämfört med pesten på 1300 talet. Vi har bättre kunskap och bättre hygien idag, och vi har således helt andra förutsättningar till att skydda oss. Men, den historiska kunskapen om den stora manna-döden i Norge kan mycket väl förklara varför de agerar mycket skarpare än vad vi hittills gjort i Sverige när det gäller Covid-19.

Sannolikt kommer vi att ha en ganska tuff period framför oss, vi är inte vana vid sådant här. Redan nu, i inledningsskedet så ser man hur andlighet och spiritualitet i olika former blir allt viktigare för människor. När världen skälver så är vi mer benägna att vända oss inåt och nedåt och bortom de enkla och torra faktiska förklaringarna.

Jag personligen är helt övertygad om att vi inte hade haft stav idag utan denna katastrof; pesten blev en oönskad bundsförvant med stav, ingenting ont som inte för något gott med sig. Kanske kan dagens pandemi skapa förutsättningar för en ny form av andlighet och ett sökande hos människan?

Vi står inför en potentiell lågkonjunktur som ett resultat av denna pandemi, kanske den kraftigaste i mannaminne. Säkerligen inte lika kraftig och långvarig som den i Norge på medeltiden, men likväl; när folk inte har ett jobb att gå till så ger det möjligheter för dem att ägna sig åt annat som ger deras liv mening. Kanske något som är mer gynnsamt för dem på lång sikt? Åtminstone om man jämför med den jakt på status och pengar som många har varit helt upptagna av under sina vuxna liv. Vi är många idag inom den moderna nordiska hedendomen som står beredda ifall det uppstår en efterfrågan och behov av nordisk andlighet.

Den hemska situation vi befinner oss i, har redan nu tvingat samhället att slå på bromsen, och många har nog fått ett uppvaknande. Miljöförstörande verksamheter står still, och det globala samhället är satt på undantag när gränser stängs och nationer sluter sig. Men, så länge vi har mat på bordet och har vår hälsa, så har vi alla förutsättningar att leva goda liv. Vi kanske till och med får bättre förutsättningar när samhället saktar ned?

Det moderna samhället har varit i stort behov av en nödbroms de senaste sjuttio åren, det här är kanske på det mest fredliga och minst blodiga sett det kan ske?