En sak som fascinerar mig oerhört med stav är dess utbildningsmetodik och sättet att överföra kunskap från en person till en annan; där läraren egentligen ger eleven kunskap om hur den med hjälp av stavs metodik och sin egen kropp och sinnen kan utbilda sig själv.

Idag är en stor del av allt lärande en- eller tvådimensionellt. Det skrivna ordet är en ovärderlig resurs för människan, och en förutsättning för högkulturer där man behöver kunna förmedla och sprida information. Men samtidigt är text endimensionell, du läser det enkelriktat från ena hållet till det andra, i vår kultur från vänster till höger. Det faktum att vi bryter raderna för att kunna fylla sidor på ett effektivare sätt ändrar egentligen inte grundförutsättningarna. Text är endimensionell, men utan radbyten skulle textmassan sannolikt bli ohanterbar.

Ett problem med text är att den är statisk, det som står där idag, står där i morgon; och även om texten överlever i tusentals år så ändras den inte. Text tar inte hänsyn till olika läsares mentala förutsättningar att ta till sig information, olika läsare tolkar helt enkelt text på olika sätt. Text tar inte heller någon notis om läsarens andra förutsättningar, exempelvis hur kulturellt sammanhang eller språkkunskap påverkar mottagarens förståelse. Text har inte heller olika tonlägen eller andra subtila aspekter som underlättar för mottagaren, text kan inte heller korrigera eller skicka subtila signaler ifall någon missförstår dess innebörd.

För att överbrygga en del av begränsningarna med text så illustrerar vi dem gärna med bilder, eller diagram som hjälper läsaren att tolka textmassan. Inte sällan är det så att dessa illustrationer snarare förvirrar än underlättar. För samma sak gäller här, våra hjärnor har olika perspektiv och synsätt, och illustrationerna tar inte hänsyn till dem. Det finns exempelvis gott om exempel på hur människor med olika kulturell bakgrund kan tolka grafiska bilder på totalt skilda sätt. Men likväl, när man illustrerar en text så utökar man dimensionerna; och en illustrerad text erbjuder läsaren två dimensioner. Utöver den endimensionella texten, får man även ta del av bilder som man kan tolka både i höjdled och i sidled.

Om man har förutsättningarna att ta till sig den komprimerade kunskap som texten erbjuder, så kan man åter extrahera den kunskap som finns inkodad i texten till tredimensionell kunskap eller rent av till fyrdimensionell kunskap. Men, detta är inte alltid helt okomplicerat, och i vissa fall är det helt enkelt inte möjligt att göra, eftersom vi inte har de nycklar som krävs för att extrahera kunskapen.

Stav har ett helt annat utgångsläge, grunden är att man lär sig runorna med den egna kroppen i ett tredimensionellt universum. Behöver man skriva kan man sedan komprimera runorna till endimensionell nivå. Utövar man däremot stavs kampkonst tillkommer genast fler dimensioner omkring runorna, exempelvis tid; som ofta räknas som den fjärde dimensionen.

Genom kampkonsten inom stav, lär man sig att utnyttja runornas tredimensionella egenskaper maximalt. När man ser stavutövare träna i grupp så blir det oerhört tydligt att det är den som har bäst förståelse för runorna i relation till den tredimensionella rymden som har störst fördel. Den placerar sig både rätt och skaffar sig fördelar i form av räckvidd och starka positioner.

Stavs illustration av Urds väv.

Redan när man lär sig runställningarna finns en aspekt av tid, alltså den fjärde dimensionen; men ju mer man utövar kampkonsten ju viktigare blir tidsperspektivet. Man lär sig nyttja tiden till sin fördel, och man lär sig genom praktisk erfarenhet att tid i praktiskt hänseende är relativ. Som försvarare behöver du inte anpassa dig till angriparens tidsperspektiv, tvärtom så är det en fördel om du tvingar angriparen att förhålla sig till din tid.

Den yttersta kunskapen man får genom stav är nog egentligen den kunskap som ligger bortom systemet, systemet lär en endast att hitta informationen genom sin genialiska metodik. När man sedan har hittat kunskapen och tagit den till sig så blir den en naturlig del av ens egen essens, man utgår från den naturligt i alla delar av ens tillvaro.

En viktig aspekt som gör lärandet effektivt är dock att man hoppar över de första två dimensionerna och direkt erbjuder eleven att ta del av dimension tre, och kort därefter dimension fyra. Därutöver finns det andra aspekter av stavs praktiska kampkonst som man säkert kan härleda till ytterligare dimensioner om man så vill.

Ovanstående förståelse är i praktiken orsaken till att jag själv får allt svårare att motivera mig att skriva om stav, jag ser hur begränsat text är i förhållande till praktiskt utövande. Många vill nog att jag skall skriva mer, och vissa önskar till och med att jag borde skriva en bok. Men jag uppfattar inget entydigt stöd för att min produktion av endimensionell text har bidragit till att fler utövar stav. De utövare som tillkommit sista åren verkar förvisso ha kommit i kontakt med sådant jag skrivit, men de behövde inte läsa speciellt mycket innan de bestämde sig för att även fysiskt prova på stav. De som efterfrågar mer text än det jag redan skrivit kanske har ett allmänintresse, men jag tvivlar på att de kommer utvecklas till några utövare.

En annan sak jag finner fascinerande är att vissa avfärdar stavs proveniens baserat på att vi utövare inte kan presentera historiska manualer om stav, vilket visar deras egna begränsningar. För om man har tillgång till en tredimensionell manual som man alltid bär med sig och som man lätt kan lära ut till nästa generation, vad är då värdet i att reducera den manualen till en dimension?

Dessutom är frågan varför någon skulle låta en levande tradition stagnera genom att låsa den på papper. Jag har själv sett hur papper begränsar folks egen analysförmåga och hur skriven information stoppar dem från att bearbeta och ta till sig kunskap, de lyssnar inte och tänker inte; utan de skriver ned saker i sina anteckningsblock som de senare avser att återkomma till. Problemet uppstår när de aldrig återkommer till informationen, alternativt har glömt vad de hört så att de inte längre kan tolka det som står i deras egen text.

Sedan kan jag tänka mig att en och annan som läst denna text finner påståendena om runor som medel att lära sig kampkonst och en förståelse för tredimensionell rymd är rent trams. Men detta beror på att de projicerar sina egna begränsade perspektiv på runorna. För oss som utövar stav så är det tydligt att runorna fungerar så pass bra för detta ändamål att det blir svårt att avfärda det som en efterkonstruktion eller en slump. Men även om så är fallet, så spelar det ju inte oss någon praktisk roll. Det enda som betyder något är att det fungerar; vilket i sig också är ett vittnesmål för hur runorna utifrån ett stavperspektiv särskiljer sig från andra skriftspråk.

Jag är övertygad om att det har varit värdefullt att skriva om stav eftersom det har spridit kunskap om stav till fler. Men text berättar på sin höjd om en metodik som i sin tur kan ge oss kunskap. Genom texten hamnar vi ytterligare ett steg bort från den egentliga kunskapen. Det stora utbytet av stav får man när man ser alla lager av verkligheten vecklas ut från dessa tecken som är betydligt mer än bara ett skriftspråk.