En återkommande fråga
som jag får är huruvida stav fungerar. Frågan kräver att den
definieras, menar man stav som andligt verktyg eller filosofiskt
ramverk? Eller frågar man huruvida stav är utvecklande fysiskt och
psykiskt? Eller reducerar man stav till kampkonsten inom traditionen?

Allt inom stav är
integrerat till den grad att det är svårt att separera delarna från
varandra, men oftast är det specifikt kampkonsten frågeställaren
undrar över. Därför utgår jag från denna i detta blogginlägg,
men med en liten brasklapp att kampkonsten endast är en del av
helheten.

För ett par månader
sedan befann jag mig på tjänsteresa Bologna i Italien, det var en behaglig sensommarkväll och jag är på väg tillbaks till hotellet efter en sen
middag med kollegor och samarbetspartners. Vi hade ätit och druckit
gott vilket verkar vara obligatoriskt i Italien.

Jag går längst en typisk
italiensk tidlös gränd, och som det brukar vara i Italien är det en hel
del folk ute även fast det är sent och mitt i veckan. På andra
sidan gränden ser jag ett par ruffiga typer sitta och konversera på trottoaren, i
det här läget uppfattar jag inte att de utgör något egentligt
hot. Men när jag passerar så ropar en av dem och börjar snabbt
närma sig snett bakifrån. Personen kommer från klockan halvfem för
att beskriva vinkeln med militär vokabulär. Det här är en vinkel
där man normalt är ganska exponerad, och det är en ypperlig
angreppsvinkel.

När jag hör att personen kommer mot mig så använder jag instinktivt den vändning som är en
essentiell, och en ibland negligerad del av runställningarna; det är
dock en av de viktigaste inkodade rörelserna i ritualen. Den som
vill läsa mer hänvisar jag till min tidigare bloggpost om just
runställningarna. Men kort vill jag nämna att en aspekt av
ställningarna är att programmera psyket och kroppen för
stridskonsten inom stav.

Vändningen gör att jag
snabbt kommer i en position där jag kan möta personen som närmar
sig. Jag sätter även upp ena handen i en fé position för att
försäkra sig om att han inte kan komma för nära mig. Han reagerar
instinktivt på mitt snabba byte av position, där rollerna i
praktiken är ombytta, och jag har min hand innanför hans
trygghetsgräns. Med stav terminologi så har jag nu kontroll över
personens huvudlinje. Ni som följt bloggen vet att vi inom stav
utgår ifrån en geometrisk uppfattning av kampkonst i relation till
runorna.

Jag har lärt mig en viktig lärdom genom stav, när man tar kontroll över någons linjer så reagerar de instinktivt, speciellt någon är otränad blir lätt mentalt blockerad. Personen som närmar sig mig
fryser till, vilket ger mig några ögonblick att bedöma det som
sker. Jag passar på att läsa av vad personen verkar ha för
intention och huruvida den har något tillhygge eller liknande, och
vart den har sina händer.

Mannen är ungefär lika
lång som mig, och återfår fattningen men med en tydlig stress
eftersom gått innanför hans gräns. Han börjar prata, och trots
att jag inte kan italienska förstår jag att han ber om pengar; jag
svarar lugnt på engelska att jag inte har några pengar. Han väljer
då att runda mig på behörigt avstånd och avlägsnar sig snabbt
från platsen.

Om jag istället hade
uppfattat att personen utgjorde ett hot; så hade jag som sagt full
kontroll över hans centrumlinje. Jag hade snabbt kunnat åsamka
honom stor skada, exempelvis hade jag kunnat använda runorna Rei
eller Björk för ett rakt angrepp mot känsliga delar. Jag hade även
haft möjlighet att fullfölja den fé position jag hade och använda den till att kasta honom rakt ned på backen. Jag förstår
att det här med runpositioner och linjer är vagt för den som inte ägnat sig åt
stav, men enkelt uttryckt var han vidöppen för eventuella angrepp
från mig, och precis som vändningen hade jag dessa möjligheter
inkodade i ryggmärgen.

Denna person hade
sannolikt inte avsikt att skada mig, utan ville troligen bara tigga
pengar. Men jag kan inte utesluta onda avsikter helt och hållet. Det
kan lika gärna varit så att han hade för avsikt att råna mig
ifall jag varit ett lättare offer. Det viktiga i sammanhanget är dock
att jag hamnade i en potentiellt farlig situation, att jag agerade
utifrån min träning; och instinktivt skaffade jag mig själv
psykologisk och fysiskt övertag.

Om man lyssnar på utövare
av andra kampkonster, är det inte ovanligt att de berättar om hur
de hamnat i konfrontationer och helt tappat bort åratal av träning
och istället börjat med rallarsvingar. Detta hände inte mig denna
gång, utan jag följde precis det mönster som jag konditionerat min
hjärna och min kropp att agera efter.

Jag har ett annat exempel,
som skedde för över femton år sedan, det är alltså så pass
gammalt att jag kan återge delar av händelseförloppet utan att
skämmas alltför mycket. I grova ordalag handlar situationen om att
jag utrustad med rattkrycka möter en person med kniv. Det som
lett till den prekära situationen kan inte beskrivas som min
stoltaste stund. Det fanns åtskilliga tillfällen att bryta en
situation som eskalerade, men jag hade aktivt valt att driva på konflikten.

När jag ser personen med
kniven närma sig, så går jag upp i en tydlig gard med rattkryckan,
och i det här läget väljer personen att vika av och springa åt
ett annat håll för att skaffa skydd. För första gången under
händelseutvecklingen visar jag prov på lite förstånd och låter
personen komma undan.

När min motståndare vek
av, så hade jag lika väl kunnat avancera och drämt till honom i
skallen. Jag hade också kunnat välja en låg svansgard som inbjöd
till ett angrepp; och slagit rattkryckan i skallen på honom så fort
han kom inom räckhåll. Om jag drämt honom i skallen, så hade jag
förstås kunnat säga att min träning gjort att jag vunnit över en
knivbeväpnad person. Nu kan jag säga att min obalans vid
tidpunkten, samt att jag inte tränat lika länge, gjorde att jag lät
en situation eskalera helt i onödan. Men väl där tog jag likväl
kontroll över utvecklingen med hjälp av den träning jag hade. Jag
hade även sinnesnärvaro nog att inte baserat på aggressivitet slå
rattkryckan i skallen på personen! Därmed besparade jag mig en
statligt subventionerad semester på mindre pittoreskt vilohem.

Ovanstående är ett
exempel på att stav är principstyrt, den gången var det en
rattkrycka, men jag hade använt precis samma gard med en
vandringskäpp eller ett enhandssvärd. Vi delar i princip endast upp
vapnen utifrån om de är enhandsvapen eller tvåhandsvapen.

Utöver detta finns det
exempel där jag använt stav till att kontrollera situationer långt
innan de lett till konflikt, då har jag i ett tidigt skede använt
stavs psykologiska sidor. Det är nog dessa tillfällen man bör vara
stoltast över. Samtidigt är jag trygg i att veta att jag utifrån
min träning har förutsättningar att agera fördelaktigt ifall
detta någon gång brister. Kampkonsten är som sagt var inte en
avskild del, utan den människokännedom man får genom stav är
precis lika användbar i vardagslivet och i fredliga möten med sina
medmänniskor. Jag vill därför framhålla att stav inte handlar om
att slåss! Åtminstone inte enligt det mönster som många idag
föreställer sig att man skall slåss efter.

Vill man bli duktig på
att slåss utifrån det allmänt accepterade konceptet, så är inte
stav rätt väg. Då finns det betydligt bättre alternativ. Vill man
däremot lära sig en kampkonst med en helhetssyn på tillvaron, som
erbjuder både andliga, psykologiska och fysiska verktyg till
konflikthantering, så kan stav vara rätt väg. Men var beredd på
att avsätta en rejäl träningsdos för att nå dit, och var beredd
på att offra många av dina föreställda sanningar på vägen.

Det finns garanterat inte
någon stavklubb inom bekvämt avstånd heller, så det är ingen idé
att maila mig och fråga om jag kan rekommendera någon tränare på
din lokala ort. Stav är exklusivt och för dem som är villiga att
anstränga sig lite extra. Är man ute efter rekreationsträning så
rekommenderas att man söker sig till närmaste kampsportsklubb, den
träningen är säkert givande även om det inte är stav.

Vill man bara slåss
däremot, så behöver man varken stav eller någon konventionell
kampsport, några av de bästa slagskämpar jag känt hade i princip
ingen träning överhuvudtaget. Fast de var precis som jag beskrev
mig själv i stycket ovan, duktiga på att skapa onödiga konflikter
omkring sig. Dessutom var de duktiga på att effektivt avsluta dem
eftersom de besatt en rejäl dos våldskapital. Rent allmänt undrar
jag dessutom vart slagskämparna tagit vägen? När jag var yngre
fanns det gott om dem, idag verkar det mest vara fega nidingar med
skjutvapen.