Förenklat kan man säga att vi främst tränar
med tre vapen inom stav; stav, vandringskäpp och ten. Staven är egentligen ett
spjut utan huvud. Vandringskäppen motsvarar enhandssvärd, och i vissa fall yxa.
Yxan är det egentliga angreppsvapnet inom traditionen, alla försvar handlar
egentligen om att skydda sig mot ett angrepp med yxa. En stav fungerar utmärkt till
försvar, men den är för lång för att kunna utföra de flesta attacker på ett korrekt
sätt.

Tenen är en cirka 20-30 cm lång träpinne som
ersätter dolk eller kniv. Tenen är ett intressant föremål och ett betydligt mer
komplext begrepp än de övriga vapnen. Inom modern stav så är uppfattningen att
tenen är ett vapen, men man behöver bara skrapa på ytan för att andra aspekter
skall framträda. Ten är ett gammalt ord som ungefär betyder liten pinne, växt, kvist
eller skott. På norska säger man tein.

Tenen används som jag redan har nämnt som ett
substitut för dolk eller kniv, men är själv ett ganska effektivt vapen som kan
brukas om inget annat finns tillgängligt. Tenen riktas med fördel mot tinning,
hals och ansikte, solarplexus, njurar eller skrev. Syftet med kampkonsten inom
stav är att lära sig förstå de underliggande principer som är allrådande i vår
värld, ofta benämner vi det som att man lär sig se linjerna i universums väv.
Förstår man dessa principer så kan man hävda sig med en ten mot en motståndare
som är utrustad med ett längre vapen.

En parallell är att örtmedicinen inom stav kallas
tensejd. Tensejden innehåller en stor arsenal med skandinaviska örter och
plantor. Läkekonsten inom stav har en holistisk syn på människan och örterna
utgör bara en del av detta. När man arbetar med tensejd så utgår man ifrån de
fem elementen inom systemet. Principerna för tensejd överensstämmer till stor
del vad man känner till om gammal europeisk läkekonst. Tankegångarna påminner
mycket om de principer som är kända genom bland andra Hildegard av Bingen (född
1098, död 1179).

Tillverkningen av tenen – en form av
initiationsrit

När en ung människa började närma sig vuxen
ålder så var det dags att finna kontakt med sin följa, eller kraftdjur på
modernt språk. Detta skedde som en form av initiationsrit, hur det gick till,
eller går till är ingenting som jag avser att avhandla här. Följorna är vitala
inom stav traditionen och stav innehåller stor kunskap om följor, mer än de litterära
källorna. Det kommer stor självinsikt med att få kontakt med sin följa, och
inom stavtraditionen är det ett viktigt steg mot att anses vara vuxen.

Efter att man etablerat kontakt med sin följa
så är traditionellt nästa steg att tillverka en egen ten. Processen följer
vissa givna principer, men utformades till stor del efter egna preferenser. Man
bör överväga att använda ett trädslag som är associerad med den Följa man har
funnit. Man följer träets naturliga form så att tenen blir hållbar, vilket
också visar att man förstår principerna att arbeta i materialet. Sedan dekorerar
man sin ten med runor, vilket är ett sätt att befästa att man både kan runornas
associationer och kan använda dem som skriftspråk. Tenen placeras sedan på det personliga
altaret, jag kommer säkert att återkomma till det traditionella stavaltaret vid
ett annat tillfälle.

Enligt Ivars uppfattning så är tenen ett
praktiskt bruksföremål, främst ett vapen. Ivar använder även sin ten för att
utföra den traditionella massagen inom stav som benämns som mott. En av mina
stavfränder här i Sverige har djupintervjuat Ivar Hafskjold. Vid ett tillfälle
så frågade han vad som hänt med Ivars hädangångna släktingars tenar, svaret var
att de begravdes med dem. Detta väckte nyfikenhet hos mig och jag insåg att
tenen måste vara mycket mer än ett bruksföremål. Vi ställde följdfrågan till Ivar
Hafskjold om han hade någon kännedom om man tidigare har ansett att tenen bär
på någon form av själ eller magisk kraft. Ivar uppfattar endast tenen som ett
bruksföremål, men utesluter inte att man kan ha haft andra uppfattningar någon
gång i tiden. Jag beslutade mig därför att ta reda på om det finns några
paralleller till stavs ten på annat håll. Jag började därför söka efter spår av
tenen i de skriftliga källorna.

Den mistel som dödade Balder benämns som
”Misteltein”, alltså mistelväxt eller ört. Det pågår en intensiv debatt om hur misteln,
som är en liten sladdrig buske, skulle kunna ha skjutits med en pilbåge för att
dräpa Balder. Men mistel är väldigt giftigt och man har använt det som gift på
pilar. Man kan alltså uppfatta att tensejd var involverat i dråpet av Balder.

Det mest intressanta hittar man dock i ett par
andra myter där begreppet gambantein förekommer; nämligen i sången om Skirner
och i sången om Harbard. Båda dessa myter är mycket spännande och rör sig i
väldigt djupa mytologiska lager. Den som verkligen försöker förstå dessa myter
kommer att erhålla djupa insikter om nordisk mytologi. Men vi skall enbart
avhandla vad de säger om gambantenen.

Sången om Skirner

Originalspråk

32.

Til holts ek gekk
ok til hrás viðar,
gambantein at geta,
gambantein ek gat.

Svensk översättning av Brate

32.

Till skogen jag vandrade,
till de växande träd
en trollstav att träffa,
och trollstav jag träffade.

Översättning av Axel Åkerblom

Till lunden jag gick
bland lövade stammar
att söka en trollmakts-ten.
Trollmakts-tenen jag fann.

Översättning av Nils Fredrik Sander

Till skogs jag for,
till fuktigt videsnår,
gammantenen att taga,
gammantenen jag tog.

Översättning av Arvid August Afzelius

I vildmarken gick jag
och i unga skogen,
trollstaf jag sökte,
trollstaf jag fann.

Sången om Harbard

Originalspråk:
20.
“Miklar manvélar
ek hafða við myrkriður,
þá er ek vélta þær frá verum;
harðan jötun
ek hugða Hlébarð vera,
gaf hann mér gambantein,
en ek vélta hann ór viti.”

Översättning av Brate

Harbard sade:
20.
“Trolöst svek
jag mot trollpackor övade
och lockade dem med list från männen.
För en hård jätte,
höll jag Lebard;
han lät mig taga trollstav,
men jag villade honom från vettet.”

Översättning av Nils Fredrik Sander

Harbard kvad:
”Många kvinnokonster
jag hade med mörkriderskor,
när jag missledde dem från männen.
En trotsig jätte
tycktes mig Läbard vara,
men gammantenen han gaf mig,
och jag villade honom från vettet.”

Översättning av Arvid August Afzelius

Harbard:
20. Mycket qvinnosvek jag gjorde
med Mörkriderskor, (Troll)
dem från deras män jag villat.
Hårdan Jätte mins jag
Hlebard vara,
han mig gaf sin trollstaf,
från all sans jag honom dermed skilde.

Sången
om Skirner tyder på att tenen var något man hämtade i skogen åt sig själv,
detta överensstämmer med bruket som är traderat i stavtraditionen. I sången om Harbard ser man att gambanteinen är starkt knuten till
sin ägare, när Harbard lurar av jätten hans trollstav så tar han även hans förstånd
ifrån honom.

Inom stavtraditionen så delar man på maskulint
och feminint. Det maskulina definieras som galder, och det feminina som sejd-
utan att nödvändigtvis syfta på utövarens könstillhörighet. Galder och sejd är
även olika bruk, men de korsar varandra på flera punkter. Detta kommer jag
säkert att utveckla vid annat tillfälle. Kunskapen inom stav om tenens funktion
är galder och maskulin. Örtmedicinen i stav benämns som tensejd eftersom man
arbetar med örter och växter och det ansågs vara feminint bruk. Det schamanska
bruket inom stav benämns som locksejd/lokksejd, även detta bruk anses vara
feminint.

Den slända som man förr använde för att spinna
tråd heter på Norska ”Håndtein”, Frigg är den gudinna som spinner. Frigg är en
modergestalt och det är just i relation till hennes moderskap som hon spinner
enligt stavmytologin. Spinnrockar började användas först på 1600 talet, medan sländor
är ett vanligt arkeologiskt fynd i vikingatida gravar. Den kvinnliga sidan av
en släkt benämns som spinnsidan eftersom sländan ansågs vara en kvinnlig
symbol. Den manliga sidan av släkten brukar benämnas som svärdssidan. Detta har
vissa likheter med hur vi delar på galder och sejd.

Jag har uppfattningen att det i den feminina
traditionen har funnits en annan aspekt av tenens användningsområde och bruk. Tyvärr
är de feminina aspekterna inom stavtraditionen inte lika starkt traderade, helt
enkelt eftersom vår traditionsbärare är man. Kunskaperna om tensejd och
locksejd har traditionellt traderats från svärmor till svärdotter. Detta beror
på att man gifter in svärdottern i släkten, medan man gifter bort den egna
dottern till en annan släkt. Man ville inte att släktläran skulle komma till
gagn i andra släkter. Den sista traditionella utövaren av de båda formerna av
sejd var Ivar Hafskjolds moder, såvida det inte finns någon som vi inte känner
till som upprätthåller traditionen i Norge. Om någon därute utövar en levande
tradition där ten och tensejd ingår, så är jag idel öra.

Ek sa Baldri,
Blothgum tivor.
Othins Barni,
Aurlaug folginn,
Stod um vaxinn,
Vollo härri,
Mior ok miok fagur,
Misteltein.